Herrema-kaskad

Nej, det går inte att få för mycket Jennifer Herrema!

 

Horisont

Trotts töntiga artiklar om ”skäggrock” i DN som gör att man baxnar av genans över sitt tycke för proggrock, där de inte ens lyckades lyfta fram ett av de riktigt bra banden inom denna genre, tänker jag inte sluta tycka att det är fruktansvärt bra, när det svänger. Men lets make something clear, det heter fan inte skäggrock, det heter proggrock eller bara rock, tack.

Så, nu tänker jag ta tillfället i akt och göra jobbet åt dem. Här är Horisont. Det är ett gäng polisongprydda grabbar som inte drar sig för att visa vart de står genom att dra av en eller annan headbang under spelning. Inte en lusekofta in sight här inte. Till skillnad från 90-talets metalscen där banden från Göteborg generellt kom från en mer städad bakgrund än de lite tuffare Stockholmsbanden från förorten verkar det i proggrockvärlden snarare vara Göteborgarna som vågar löpa linan ut och inte är rädda för att få lite smuts under naglarna. Om det sedan har med klasstillhörighet eller inte att göra har jag faktiskt i detta nu inget svar på, men grabbarna i Horisont verkar inte känna något behov av att Dungenifiera sig med intellektuella jazzreferenser och orgel utan låter rockinfluenserna skina igenom på riktigt. Stoltheten över arvet blir ännu tydligare när de vågar ta en fin rocktradition, som idag är ganska tabubelagd och göra den till verklighet, genom att under spelning tolka sina rötter. När Horisont gör UFO’s Rock Bottom gör de det riktigt bra och det glädjer mig att se att de vågar.

Nu ser jag fram emot deras spelning i Örebro och hoppas på att få höra fler fina covers där.

 

Nytt från Tony

Jailbreak

Brukade ha en brutal hang-up på Thin Lizzy back in the day när jag bodde i London. Vill minnas halsband, pins och till min stora stolthet en svart t-shirt med deras logga i folierat guld, som till min stora besvikelse blev helt förstörd av första tvätten. Ingenting lät bättre i mina öron just då. Jailbreak gick på högvarv inne på mitt lilla café och den skivan tål att lyssnas på från början till slut, om och om igen.

Att blanda stilar, inspirationskällor och maner har alltid fascinerat mig. Delvis för att det sticker lite i ögonen på de hopplöst patriotiska vännerna av de inblandade stilarna. Är du kulturtant eller hårdrockare? Ja, idag ravare i basker imorgon gothrockare i lammullströja, what’s it to you?

Thin Lizzy är ett Irländskt rockband med en flera meter lång mulatt som kallar sig Johnny Boy som sångare. Texterna handlar om ett gäng tillsynes italienska amerikaner uppväxta på Coney Island som hänger i gäng a la Sopranos och ofta ses på Jhonnys bar and grill och turas om att åka in och ut på kåken. Riffen på Jailbreak är hårda och gitarrerna distade, Phils röst är som smör och ibland blir gitarrljudet irländskt folkigt. Texterna sjungs med största allvar och det är på liv eller död.

Den textmässiga höjdpunkten kommer dock i den vackra kärleksballaden Romeo And The Lonley Girl där Phil presenterar oss för Romeo som är en reko snubbe, han blir kär i The Lonley Girl men måste ge sig iväg. Aja, handlingen aside Phil rimmar Ooh poor, Romeo, sittng out on hes own-ee-oh. Fantastiskt.

Belinda

Säg vad du vill om detta, 70-talsporr i musikform, varsågod.

Råg i Ryggen

Jag blir lite kär när jag hör Jonas Warnerbring sjunga, det är det där lätta Pugh-aktiga, och så klart, sjuttiotals-stockholmskan som får mig på fall. Även om jag tycker om de låtar med svenska texter mest så blir jag nästan ännu mer kär när Jonas träder ut på den hala is som engelskan innebär. Han är så noggrann i sitt uttal, ingenting får gå fel. Det blir den finaste skolengelskan, som när den blandas med viljan att vara så jävla rock n’ roll är helt oemotståndlig. Det som skiljer Råg i Ryggen från andra svenska band i den här genaren är att här handlar det inte om politik på det där proggigt hörtravade sättet. Det handlar om kärlek, otrohet, en dag på stan och mest fascinerande av allt – anti drog-låten, Det kan väl inte vara farligt. I Spongaforsesns brus får man precis så mycket folkkänsla som man vill ha, basen är ändå den opretentiöst bluesiga rocken. Sen så gör det ju ingenting, även om man hade velat höra mer, att bandet bara hann spela in en handfull låtar, det odlar myten.

Humor